Var står svensk rugby nu?

Landskamperna över för första halvåret, ytterligare ett par tre veckor innan seriespelet  påbörjas. Vad har vi att se framemot?

Först landskampen mot Polen. Jag antydde innan att det skulle kunna vara en jämn match och det blev det förstås, 29 – 25 till besökarna. Polen var kanske en aning bättre men det är inte otänkbart att Sverige hade kunnat vinna. De vann 5 försök mot 3, men det kan hävdas att vi skänkte bort tre av våra insläppta försök. Jag har sedan ett par år tillbaka hävdat att vi har flera bättre spelare än de som har ställt upp i denna kampanj. Sverige spelade nog sin bästa match under säsongen, men det är lite drygt halva laget som tacklar först, slåss om bollen, skapar chanser och gör poäng. Jag tror att vi alla genom okulär besiktning kan identifiera vilka som inte tillhör den gruppen. Grattis till Axel Kalling-Smith med sina 22 försök, som nu passerat Ian Gowland som ledande försöksgörare  i landslaget. Och grattis till Tim Johansson som matchen innan nådde sin 50:e landskamp. Jag tror att det är endast Niklas Jaråker och Kari Tapper som tidigare passerat den gränsen, samtliga från den tidigare dominerande klubben, Enköping.

Sverige blir kvar på Trophynivån i Europa, där huvudmotståndare blir Tyskland, som lär ha haft vissa administrativa problem i år. Det grämer mig inte att vi missade befordran till Championship, vi är nog inte riktigt på den nivån än, även om det hade varit en bragd. Vi får bevaka hur det går för våra besegrare när de möter Georgien, Rumänien osv på tidig vår 2026.

Den avslutade kampanjen bör vara ett lämpligt tillfälle att se över laguppställningen till hösten. Det är skrattretande att halva laget spelar i gärdsgårdserier i utlandet och att många andra kommer från lag som inte vågar spela mot vår inte alltför skrämmande lag i superallsvenskan. Låt oss uppleva faktiska kvalitetsskillnader mellan inhemska och utländska behöriga spelare i ett par träningsmatcher till hösten. Många av de utländska har aldrig spelat mot ett svenskt lag eller ställts mot svenska konkurrenter. Och låt oss sikta på framtiden och inte förlita oss på bra spelare som gjort sitt. Det dröjer nästan sex månader innan innan landslaget ställer upp på Trophy 2025-26. Men redan om två veckor skall Sverige åka till en av de mindre kanalöarna, Guernsey för att spela något slags ”landskamp”.  Jag antar att något skall firas, värdarna betalar, men vad är det som ger landslagsansvariga rätt att i hemlighet ordna sådana meningslösa matcher, strax innan säsongens försenade start?  Guernsey har 60 000 invånare och spelar på fjärde nivån i England, vilket tyder på en relativt låg nivå mot ett landslag. Jag kan fortfarande inte hitta ett ord om matchen från  SRF eller på något annat ställe.

 På damsidan är situationen mycket me ordna sådana aktiviteterra problematisk.  Seriesystemet i Europa har varit en enda röra de två senaste åren, dels p g a OS och dels för att lagen från 6N kommer oc går som de vill. De senaste två åren har gett fyra lag som spelat i Championship, Spanien, Nederländerna, Portugal och Sverige, ingalunda Europas bästa lag. Spanien har varit starka sedan länge medan Nederländerna och Portugal blivit  klart bättre. De enda som i bästa fall trampat på samma ställe under den perioden är Sverige. Trots flera spelare numera i England och övriga Europa är det klart att vårt landslag inte gått framåt. I de sex enkelseriematcher som spelats de två senaste åren i Europa har Sverige släppt in 60 poäng i snitt per match inkl.  två 90 poängare. För egen del har de presterat två straffsparkar, 6 poäng, på dessa sex matcher! Sverige har inte utvecklats nämnvärts de senaste åren, medan ett tiotal europeiska länder har. Det handlar om de 6N, dessa tre länder och ett par andra. Förklaringen är i huvudsak professionalism. Samtliga sex nationer är professionella, åtminstone i huvudsak, och det märks. Standarden  har höjts avsevärt och glappet till de andra har ökat påtagligt. Sverige har förvisso flera som spelar utomlands mot viss ersättning, men jag vet inte om det finns en enda som försörjer sig på att spela rugby. Det vore intressant att få i gång en offentlig debatt om detta. Länder på blygsamamatör nivå för några år sedan, t ex Irland,  ransakade alla andra sporter för att hitta lovande idrottskvinnor och blev bland de ledande nationerna i världen. Flera andra har gjort liknande. Men det kostar pengar och SRF har inte sådana pengar. En halvproffsgrupp om 25 spelare som får 10.000:- i månaden skulle kosta närmare 4 miljoner SEK om året, en stor del av SRFs budget. Europa har i år bara haft en Trophyserie, även där omfattande 4 lag, vilket innebär att endast 8 Europaländer spelat XV-manna rugby i år. Mot detta kan nämnas att det finns över 30 länder som anmält sig till årets europeiska sjumannaturneringar för damer.

Årsmötet för svensk rugby borde ha hållits för en vecka sedan men sköttes upp till den 31 maj p g a att revisorerna inte hade fått räkenskaperna till granskning. Men det lär vara så att ingenting händer och det kan inte bli ett årsmöte då heller. En tanke kan vara att snart rösta in en ny styrelse samtidigt som förra årets verksamhet förpackas  och behandlas vid ett senare tillfälle. Två miljoner betalades ut i löner förra året; det vore intressant att veta vilken valuta svensk rugby fick för dessa pengar.

En kort notering om Sveriges herrlandslag för sjumanna. Anders Svärd och jag åkte ut till Gubbängen för att kolla hur förberedelserna går inför Championshipturneringen. Det såg rätt bra ut med över 20 kallade, en blandning av unga och gamla. En glädjande nyhet var att Axel Kalling-Smith i år även ställer upp på 7-manna. En klar förstärkning.