Svenska herrar möter verkligheten
Dags att se sanningen i vitögat. Sverige är inte så bra som de har trott. Det har sett bra ut för landslaget sedan ett par år tillbaka. De har vunnit nästan alla sina matcher och har åtminstone teoretiskt haft snudd på att flyttas upp till Mästerskapsnivån i Europa. Själv har jag inte varit så imponerad. Förbundet har haft gott om pengar efter COVID och utan någon egentlig styrning har landslagen spenderat stora summor på träningsläger, vänskapsmatcher och turneringar. Satsningen gav ett underskott på 600 000:- och nye ordförande har fått sanera överallt för att vi skall klara 2026. Denna bakgrund har naturligtvis gynnat landslagen men det är bara herrarna som klarat sig hyfsat. Det som har retat mig är att tränaren för herrarna har ett mycket dåligt grepp om svensk rugby. Han bor utomlands, talar inte svenska och är omringad av ett fåtal svenskar som företräder problematiska eller icke aktiva klubbar. Han har hävdat att han diskuterar uttagningen med klubbtränarna, men det verkar inte vara så, åtminstone inte enligt den dominerande klubben, Exiles. Han har envisats med att ta ut samma spelare till match efter match, trots att några är något överviktiga, överåriga, har spelat få matcher i år och hämtas från gärsgårdserier i utlandet, då det finns bättre spelare i Sverige.
Hur kommer det sig att det då har gått så bra för dem frågar sig vän av ordning? Dels för att vi har några riktigt bra spelare som t ex Ale Loman, Theo Karlsson och Axel Kalling-Smith. Men det är inte hela förklaringen. Europeisk rugby har förändrats på sistone. Mästerskapsnivån var tidigare sex länder, men Ryssland försvann av politiska skäl. Då bestämde man sig för att utöka Mästerskapet till åtta lag och då var plötsligt hälften av Trophyländerna uppflyttade till högsta nivån. Det innebar att Trophystandarden sjönk betänkligt. En annan svårförklarad utveckling var att Västeuropa blev starkare och Östeuropa blev svagare efter Covid. Länderna som Moldavien, som tidigare sopat golvet med Sverige, kunde plötsligt knappt få ihop ett lag och är nu förankrade på lägre nivå. Lettland och Litauen som tidigare var minst lika starka som Sverige är nu klart sämre. Lettland fick nyligen endast oavgjort mot Finland medan Litauen flyttas nog ned efter förlusten i veckan mot Danmark. Även Tjeckien försvagades ett tag. Det är mot dessa lag samt Luxemburg, Ungern och Kroatien som Sverige vunnit på senare år, dvs en klart lägre nivå en tidigare. Det fanns streck i räkningen: Schweiz kom plötsligt från ingenstans, slog Sverige med 80 poäng och flyttades upp till Mästerskapet 2023, där de kvarstår. Förra årets Trophy var således det svagaste på länge och det var då Sverige kunde spela mot Polen om segern. I år blev det en lätt inledning för Sverige mot Kroatien och Litauen, rankade 48 resp. 56 och sedan var det dags mot Tjeckien som Sverige hade slagit med viss marginal året innan.
I Tjeckiens första match mot Kroatien för ett par veckor sedan fanns det vissa varningssignaler. Tjeckien var ett mycket yngre lag än på sistone, mycket snabbare, mycket skickligare, en kedja som skapade luckor överallt. Enda bristen var försvaret och Kroatien, som spelade bättre än mot Sverige, hade ett bra anfall. Det blev till sist 7 försök mot 5 till Tjeckien i en mycket underhållande match. Samma veckoslut såg vi ett polskt lag som verkade vara mycket starkare än i våras i Trelleborg. De spelade mot Danmark som bjöd på bra motstånd men förlorade ändå 47 – 6.
Från början av helgens match besannades alla mina farhågor om det svenska laget. Tjeckien var snabba, ettriga och spelade på en nivå som Sverige inte upplevt på länge. De sprang igenom det tröga svenska försvaret med lätthet och försök kom med jämna mellanrum. Sveriges fullback är normalt en uthalv och det var uppenbart att han hade inget att erbjuda mot de snabba tjeckerna. I mittfält fanns också stora luckor och även yttrarna som hade gjort bra ifrån i tidigare matcher hade svårt att hänga med. Sveriges klunghalv hade tydligen instruktioner att ideligen sparka höga bollar som togs tacksamt emot av Tjeckiens tre längs bak. Tim, som tidigare gjort hyfsat ifrån sig, klarade inte matchens tempo och hann inte prestera särskilt mycket. Enligt min uppfattning var samtliga svenska kedjespelare sämre än motståndarna. Axel K.-S. skärpte sig på slutet, men det fanns inget samordnat anfall. I klungan var det något jämnare och Theo drev över för ett par försök. Sedan dröjde det till 80:e minuten innan en interception av Jack Tatu gav Sverige ett tredje försök. De tog några bollar vid inkasten men dominerade inte i klungorna. Även Ale hade en rätt återhållsam dag, medan Theo närmar sig normal hög standard.
Med detta lag har Sverige få chanser mot Polen i vår och jag är inte ens säker på att de klarar av Danmark, som gör stora framsteg. Jag tycker att c:a en tredjedel av truppen inte håller måttet internationellt på trophynivå. Jag tror dock inte att Sveriges nuvarande förbundskapten och medhjälpare har förmåga att åstadkomma stora förändringar. Förbundskaptenen lär var omtyckt av spelarna men jag ser gärna att han till sommaren 2026 byts ut mot en svenskbaserad och svensktalande förbundskapten som kan bygga upp ett nytt huvudsakligen inhemskt baserat lag.
Det kan noteras att landskampen i Prag hade närmare 3000 åskådare. De två landskamperna i Trelleborg lockade 120 personer vardera. Matchen i Prag hade som domare Maria Latos, en av Europas bästa domare enligt min uppfattning.
Dagens match mellan Polen och Tjeckien blir spännande. Jag tror att Polen är fysiskt starkare men om tjeckerna kommer igång med sitt passningsspel kan vad som helst hända. Det blir intressant att se vilken publik som dyker upp i Warszawa.
