Avgörande matcher på lördag

De som med glädje noterade att jag inte hade skrivit på ett bra tag får tyvärr finna sig att jag återupptar mitt bloggskrivande, åtminstone avseende denna säsong. Bakgrunden till den långa pausen var att jag jobbat frenetiskt med att avsluta en ny upplaga av min bok om arbetspsykologisk testning. Nu är jag klar och boken lämnas in till trycket i dagarna. Denna fjärde upplaga är nu över 800 sidor och som 85-åring är det nog mitt sista alster. Men bloggandet kan jag fortsätta med ett litet tag till.

Förra säsongen

När jag pausade var 2024-säsongen i stort sett avslutad. Exiles hade redan hunnit ikapp Enköpings till synes oslagbara rekord på 20 SM-titlar, medan damerna med lite större möda behöll sin SM-titel och utökade sitt försprång till de andra konkurrerande damlagen.

Exiles B-lag vann Allsvenskans Norra Del, men semifinalen mot Lugi sammanföll med mitt barnbarns bröllop, halva laget var borta och Lugi vann då 4 minuter av andra matchen återstod. De vann även finalen i en ny jämn match mot Erikslund medan Malmö, sin vana trogen, lämnade w.o. då de hade behövt möta Exiles B om tredje plats i Stockholm.

Herrlandslaget fortsatte sin segerbana med vinster mot Tjeckien, Kroatien och Litauen, mera därom senare, och kunde se fram emot en avgörande match mot Polen i vår.

Säsongen 2025

Och nu är vi framme vid 2025 efter en rad problem inför säsongen. Det dysfunktionella förbundet kom med det hårresande förslaget att fram till sommaren skulle säsongen endast bestå av 7- och 10-manna matcher! Ett problem i sammanhanget var att inget lag ville flyttas upp till Superallsvenskan och det var inte alls säkert att de fyra befintliga lagen ville fortsätta. Elefanten i rummet var förstås Exiles, som i snitt gjorde 54 poäng per seriematch under 2024, samtidigt som det var klart att Exiles B var jämnstarkt med de bättre allsvenska lagen.

Till sist ställde Exiles, Spartacus, Enköping och Pingvin upp på nytt, men med färre matcher och ett slutspel. Och glädjande nog fick vi två nya lag i den Norra allsvenskan, Attila och UKRI. Attila är bland Sveriges äldsta klubbar, de fyllde 75 år nyligen, och är välkomna tillbaka till seriespel. UKRI, som spelade en hyfsad match mot Exiles B förra året, blir första laget från Norrland att delta i seriespel; jag tror att hela rugbysverige önskar dem välkomna.

På damsidan hade vi alldeles för många ojämna resultat 2024 och till sist har vi sju lag som ställer upp i år. Skåne Ladies upphör men nu är det endast Lugi som avser att spela SM medan Malmö och Pingvin lämnar seriesystemet. Det gör även Hammarby. Det bör bli jämnare matcher i år men stora ytor i Sverige har inga aktiva damlag. I praktiken får vi max 120 damer som 2025 deltar i seriespel varje vecka.

Klubbarna har varit rätt så förtegna om förberedelserna. inför säsongen. Enköping har antytt att det blir ett ungt lag i år och Spartacus meddelade att det t o m kunde vara svårt att få ihop en tillräckligt stor trupp. Pingvin jobbar för fullt med att slutföra sin jättefina nya anläggning, men har inte haft det så lätt på sistone att rekrytera bra spelare från annat håll.

Exiles perspektiv

Jag skriver denna blogg utifrån ett Exiles perspektiv; det känns mycket bra att se den positiva utvecklingen inom klubben men samtidigt oroväckande att notera den relativa svaghet som konstaterats hos flertalet konkurrenter. Exiles herrar har i stort sett samma spelaruppsättning som förra året men har samtidigt fått 20 nya spelare, vilket utgör sammanlagt 90 herrseniorer som anmält intresse för våra två herrlag.  Av dessa har redan 80 varit ute och tränat vid minst ett tillfälle. Och flera av våra U18 från förra året kommer nog att ingå i B-truppen. Under vintern har Exiles administration förstärkts och det finns numera en stabil kår av tränare och spelare som kommer att utgöra stommen i  B-laget. De 90 herrspelare som har angett ett klart intresse för att spela i år räcker gott och väl till att få ihop 2 x 23 spelare varje vecka. B-laget har redan ett drygt 20-tal som tränar ihop ett par gånger i veckan och mycket tyder på att laget blir betydligt starkare i år. A-laget blir fortsatt starkt och det är svårt att se hur någon av de tre konkurrenterna plötsligt kan placera sig före dem i Superallsvenskan. Jag hoppas dock att jag underskattar motståndarna och att det blir en underhållande och jämn serie. De fyra lagen lär ha samsats om en egen TV-bevakning där alla intresserade kan följa utvecklingen.

Damsidan lär också ha en stabil trupp om 30 personer. Deras enda svaghet förra året var att de saknade en riktig sprinter, men i övrigt var laget skickligare och mera målmedvetet än jag sett på länge. Det blir nog Enköping, Vänersborg och Lugi, kanske med förstärkningar från övriga Skåne, som i första hand slås om SM.

Herrlandslaget

Herrlandslaget har haft två bra säsonger i rad. De förlorade endast mot Schweiz 2024 men vi blev nog alla skrämda när uppflyttade Schweiz förlorade med 110 poäng mot Georgien i högsta serien i år. I nedflyttningsmatchen mot Tyskland för ett par veckor sedan gjorde dock Schweiz sensation genom att slå motståndarna 20 – 17 med en droppspark som avslutade matchen. Det blir således Tyskland som flyttas ned till Trophyn i höst. De två obesegrade lagen på den nivån är Polen och Sverige och ett av dessa skall flyttas upp till Championship 2026. Stommen i det svenska laget har varit oförändrad sedan ett par år tillbaka och uppenbarligen är stämningen god inom truppen, med till synes gott om utrymme för träningsläger, etc. De har slagit Kroatien, Litauen och Tjeckien i höstas, med god marginal mot K. och L., men med endast 6 poäng not Tjeckien. Av en händelse har Polen slagit samma tre lag, men även där med problem mot Tjeckien som de bara slog på övertid. Sverige vann med aggregerade poäng 130 – 66, medan Polen fick 120 – 55, nästan identiska poängskillnader. Båda har spelat mot det svagaste laget Luxemburg de två senaste veckosluten och de möts sedan i Trelleborg nu på lördag.

Vid turneringens inledning i höstas var jag rätt övertygad om att Polen skulle vinna Trophy med viss marginal men efter deras match mot Tjeckien är det klart att de har sina brister. De har förmåga att göra många försök, men släpper in rätt många poäng också. Samma sak gäller för Sverige; de har 5 – 6 spelare som gör nästan alla poäng, men när bänken kommer in dyker luckor upp överallt.

Min uppfattning sedan i höstas är oförändrad; Sverige ställer upp med 7 – 8 mycket bra spelare, 7 – 8 hyfsade och 6 – 7 som IMHO i dagsläget inte riktigt räcker till i landslaget och det är den sista lilla gruppen som kan avgöra på slutet av jämna matcher. Vi har fyra lag i Sverige som är klart bättre än de andra och av dessa har vi minst 60 spelare som är behöriga att spela för Sverige. Mot Luxemburg hade vi 3 från de överlägsna mästarna Exiles, inkl. en 38-åring som sällan tränar med Exiles och som ställer upp ibland för vårt B-lag, 2 från Enköping och inga från Spartacus eller Pingvin. I lagen från lägre serier har vi 2 från Malmö, som inte kunde få ihop ett lag vid förra säsongens slut, 2 från Kalmar Södra som inte haft seriespel sedan 2023, 1 från Erikslund och 1 från Lugi. Det blev således fyra spelare från Superallsvenskan och 7 från i bästa fall Allsvenskan; vad är det här för trams?

De 12 återstående medlemmarna i truppen spelar i utlandet. Sex av dessa är behöriga genom familjeband, men har aldrig bott i Sverige medan sex är ”infödingar” som för tillfället spelar i utlandet av ekonomiska skäl eller i samband med studier. Dessa senaste sex får gärna spela för Sverige om de anses hålla måttet; de sex med familjeband har mycket svagare beröring med svensk rugby. Jag ser det som ett befogat krav att dessa spelare är klart bättre än övriga behöriga. Min uppfattning är att bara Axel Kalling-Smith och Mattias Nilsson numera tillfredsställer det kravet. Axel har varit outstanding sedan flera år tillbaka och Mattias var något av en sensation när han kom in som klunghalva i våras. Det skrevs inte en rad om varför han inte var med i truppen i höstas, men nu är han tillbaka. Den som ersatte honom i höstas var tidigare uthalv Jack Tatu som också gjorde en mycket bra insats. Men Jack var borta från truppen, än en gång utan förklaring! Lyckligtvis är han nu tillbaka till sista matchen.

Truppen var tillräckligt bra för att slå bottenlaget, Luxemburg. Dessa är dock inte dåliga; de hade gjort 85 poäng i sina fyra matcher dittills, kämpade rätt bra mot Tjeckien och fick oavgjort mot Kroatien. Mot Sverige fick de ett bestående rött kort efter 16”, en pelare, och det påverkade deras spel väsentligt, Robin F. gjorde två av sina enklaste försök i en lång och framgångsrik karriär efter vidöppna överlappningar i kedjan och Sverige ledde 24 – 13 i halvtid, Sedan spelades 20 minuter, men utan att Sverige kunde bryta igenom; till sist sprack  det trötta försvaret och Sverige gjorde 5 försök, 33 poäng, på 15 minuter. Ändå orkade Luxemburg komma igen och lägga ett sista försök. Det blev således 55 – 18 och en till synes enkel seger. Men det blev långa perioder då Luxemburg spelade jämnt med sina 14 man.

Många var intresserade av hur Luxemburg skulle klara sig mot Polen i veckan. Storseger eller jämn match? Även här blev det en jämn match under långa perioder. Luxemburg började bra, gjorde två försök och ledde fortfarande 10 – 6 i halvtid. Polen fick ett försök efter 43” och tog ledningen 10 – 13. Båda lagen hade sina chanser men nästföljande halvtimme gav endast två straffar till Polen Då 8 minuter återstod blev det således 19 – 10 till Polen, medan Luxemburg ledde med 2 – 1 i försök. Polen samlade sig de sista minuterna, gjorde två försök, och fick slutresultatet 31 – 10, vilket inte riktigt avspeglade händelseförloppet. Jag blev aldrig riktigt klok på Polens strategi. De var något starkare i klungan men ideligen sparkade på mål, i stället för att försöka driva över från ett fem-meters inkast. De var slarviga, nonchalanta och ibland verkade vara oengagerade. Kan det tänkas att de inte var så roade av att återvända till Championship och sex tämligen säkra förluster?

Av Polens sista match för ett år sedan på Championshipnivå mot Belgien, som de förlorade 34 – 8, var det bara 4 spelare som startade mot Luxemburg förra veckan. Jag tyckte att Polens lag för ett år sedan var bättre än årets variant och det var det som fick mig att tro att ett inte alltför övertygande svenskt lag inte skulle ha en chans mot dem. När man ser hur Sverige för ett par veckor sedan slog Luxemburg 9 – 2 i försök (mot Polens 3 – 2) blir man mycket mer fundersam. Jag är fortfarande övertygad om att vi har ett halvt dussin svenska spelare som är bättre än de som numera ingår i truppen, men vi har många utmärkta spelare som kan göra försök på denna nivå. Jag tror att Sverige på hemmaplan har en chans och hoppas naturligtvis att de lyckas. Att möta Georgien som inledning till nästa säsong kan vara en hemsk upplevelse men att spela på den nivån, ett steg under 6N, kan ge enorm PR till rugby i Sverige och kan locka framstående idrottsmän och kvinnor till vår sport, samt förhoppningsvis även mera pengar. 

Damlandslag

Jag är mera orolig inför matchens andra landskamp, damerna mot Portugal. De som följer damrugby vet att standarden på både 7- och 15-mannanivån har höjts enormt. En del av förklaringen är naturligtvis att många länder numera betalar sina spelare, vilket ger dem helt andra möjligheter att träna och att tekniskt förbättra sitt spel. Sverige har inte möjlighet att betala sina spelare och som amatörer har vi ingen chans att slå professionella. Sverige spelar på Championshipnivå, men hela upplägget är dåligt för närvarande. Championship har 4 lag, Trophy har också 4, och den lägsta nivån har 6. Sammanlagt således 14 lag, mindre än hälften av alla länder som tillhör europeiska delen av World Rugby. De tre 7-mannanivåerna har 32 deltagande länder inkl. 4 från 6N.

Högsta nivån består av Spanien, Portugal, Nederländerna och Sverige. Dessa tre andra länder är alla på väg uppåt inom rugby som helhet och jag har en känsla av att alla tre går mot en professionalisering av damrugby. Det talar för att vi kommer sist i gruppen och flyttas ned till Trophy inför 2026. Sverige spelade förra veckan nog det bästa laget utanför 6N, Spanien, och hade som väntat svårt att hävda sig. Det kan ju hävdas att även Sverige numera har proffsspelare; vi har haft ett tiotal som har spelat utomlands på senare år, t o m några på den högsta serien i England. Flera spelare där är dock redan arvoderade av de brittiska landslagen och jag tvivlar på att de som kommer från övriga Europa får särskilt många tusenlappar i månaden under säsongen. Kan ha fel förstås, alla tycks vara mycket förtegna om sina ekonomiska förehavanden.

Sverige ställde upp med ett hyfsat lag inkl. flera som spelar utomlands men de räckte inte riktigt till. De klarade sig någorlunda en halv timme, men fick ett gult kort och plötsligt öppnade slussarna. 12 – 0 blev 29 – 0 vid halvtid. Andra halvlek blev spansk dominans och till sist blev det 40 poäng till, 69 – 0 som slutresultat.

Veckan innan hade Spanien börjat mästerskapet med en seger mot Portugal, 19 – 7, ett bra resultat för Portugal. Sedan blev det en match mellan Nederländerna och Portugal. Den första halvtimmen blev jämn och sedan fick Nederländerna sitt första försök. De pressade hårt fram till halvtid, men Portugal försvarade sig tappert och det blev 7 – o vid pausen. Men därefter med vinden bakom sig och betydligt större fysiskt blev det Nederländerna som dominerade, gjorde ytterligare fem försök, och vann till sist 40 – 5. Spanien/Mederländerna verkar vara en klass bättre och matchen mellan Sverige och Portugal nu på lördag avgör vilka som åker ur högsta serien. Jag hoppas jag har fel men jag har en känsla av att Portugal är en aning starkare.

Min fru och jag, tillsammans med Anders Svärd,utgör en liten delegation från Exiles för att stödja våra spelare och för att gratulera Pingvin till sin fina nya anläggning.